Fredag 7 mars 2014
Idag är temat på Blooming Friday ödmjukhet.
Ödmjukhet förknippar jag med anspråkslöshet, enkelhet, mildhet, respekt, att vara medveten om sina begränsningar och att vara tacksam för vad man har.
En japansk trädgård är ödmjuk. Därifrån kan vi lära att behålla vår natur men förfina den lite.

Själva ordet ödmjuk förmedlar en stillhet och skirt ljus. Jag ser framför mig ett foto av en blomma med lite böjd nacke och suddig bakgrund taget av allas vår Hélena på Bland Rosor och Bladlöss. Fast ett liknande kan jag inte hitta i mitt bildarkiv, inser jag. Denna bild är dessutom från innan jag köpte ny kamera.

Själv har jag nog blivit duktigare på att vara ödmjuk efter det hemska som hände oss förra sommaren. När man förlorat en son blir livet aldrig mer som förut. Man har fått erfara att livet kan ta slut på en bråkdels sekund, som var fallet med älgolyckan och sonen. Livet är skört!


I vinter har hans andra barn fötts. Sonen han aldrig fick se. I detta finns en ödmjukhet större än något annat. Son, pappa och make lever kvar i nya barnet. Däri finns också vetskapen om att vi ska ha förtröstan och se sammanhangen, att ta vara på vår egen stund på jorden, att vara rädda om både varandra och oss själva så att vi orkar och kan hitta glädjeämnen även i de minsta ting.

Nu är det dags att gå en ny vår tillmötes med nyfött hopp.
Lev väl!
Luna