jättetrevlig och duktig personal på Skene Lasarett-arkiv

Fredag 1 april 2016

Å ena sidan är det här en trädgårdsblogg, men å andra sidan kan kan man ju skriva om något helt annat ibland. Om t ex vad som händer mig i livet just nu, vilket i själva verket har avgörande betydelse för trädgårdens fortsatta framtid eller inte. En informativ sjukrapport. Eftersom jag vet att jättemånga av mina läsare är intresserade av hur det gått med höftledsbytet, men också av allmänintresse för alla som själva har höftproblem. Ni andra kan stänga av nu. Tack förresten alla ‘Lycka till’ hälsningar på Fb och bloggen i helgen.

I tisdags fick jag en höftprotes, standard 1 a, ersatt i höger höft. Allt gick jättebra och kontrollröntgen var mycket tillfredställande. Denna typ av operation är numera en rutinoperation, men som alltid finns en viss risk, för det är ett stort ingrepp och det är viktigt att operationen görs av vana kirurger. Först efter ett år kan man se hur resultatet blev.

Nu är jag iallafall hemma igen efter fantastisk vård med jättetrevlig och duktig personal på Skene Lasarett, som är precis så litet och intimt som man önskar att ett sjukhus ska vara.

Så här fint bodde jag med stort eget rum och bra mat.

Den här tatueringen hade jag en vecka innan för att vara säker på att rätt höftled byttes ut.

I tisdags denna veckan var det alltså dags efter egentligen ett helt liv med dålig högerhöft. När barnen var små var det svårt att bära dem på höften och i hela mitt liv har jag haft ljumskvärk, men man trodde det var högernjuren eller underlivet som spökade. Det var först när jag var 45 år som det konstaterades på Carlanderska att högra höften var som en sliten tefalstekpanna . Minns att jag fick rysningar när doktorn sa att värken skulle bli mycket svår och jag till slut måste opereras.

Never in my life! Jag hade hört om alla misslyckade fall och urhoppade proteser som fick opereras om, påföljande knäproblem, infektioner, smärtan efter och olika långa ben! Och att aldrig mer få sitta på huk eller med benen i kors och den långa rehabiliteringen. Jag hade inte tid. Jag jobbade ju med trädgård. Här skulle tränas istället så att musklerna blev starka.

De sista tre åren har dock varit urjobbiga. Vi har knappt kunna resa som vi brukar för jag har inte kunnat gå. Närhälsan har dragit ut och inte lyssnat utan bara skrivit ut tabletter, men förra året beslöt jag själv att få tid till en specialist för att en gång för alla få slut på eländet. Nu har jag också en dålig rygg, så det är extra komplicerat, men eftersom jag knappt kunde gå har den också blivit sämre av höften.

17 nov. 2015 fick jag en tid för operation, men vad händer? Jag är förkyld och måste vänta. Det får inte finnas minsta grej, inte ens ett småsår. Först 29 mars i år fanns en ny tid eftersom duktige kirurgen Richard Gunterberg hade ledigt nästan hela mars och i väntan därpå gjordes också allergitest så att protesen blev av rätt material för mig.

Ja, nu är det äntligen gjort, Jag är hemma och kan gå i trappor fast i slow motion och med kryckor. Ser väl bra ut fast nackdelen är att jag tålde inte morfinet, för jag kräktes som en kalv så jag går på vanlig alvedon. Det fungerar ok och träningen går också bra. Jag är van vid smärta och tur att man är rörlig och inte överviktig.

Snoddas blänger på kryckorna och undrar vad är det med henne. Fast maken är fantastisk och hjälper mig med allt. Jag hoppas förstås få ett nytt liv utan komplikationer efter detta.

Bra att det nu är vår och ingen halka längre ute. En grannväninna var inne med blommor. Det gjorde mig glad och jag ser hur fint det blommar ute i trädgården trots att det inte är vårstädat riktigt.

Imorgon kan jag nog gå ut och titta närmare på dem. Där är otroligt mycket bi som surrar.