Torsdag 21 april 2016
Så lyder blommiga fredagens tema.
Precis som jag tänker om hela situationen nu. Livets prövningar förenar.
Fagertrav Arabis caucasica blommar supertidigt.
Våren är kall och blåsig, eller regnig, vissa dagar soliga som idag på morgonen, men nätterna kalla. Tulpaner och narcisser blommar knappt ännu. En Långdragen vår! Inte mycket till färgprakt ännu.
Min rehabilitering efter höftledsbytet är som vädret lika ombytligt. Vissa dagar ljusa, andra jättejobbiga. I det stora hela går det dock starkt framåt. Denna veckan har jag fått av de stora förbanden, ärret är jättefint, men blev längre än väntat, ingen svullnad, sjukgymnasten har mätt min rörelseförmåga. Det ser bra ut. Träningen är lätt att göra, men vissa moment har tagits bort p g a min dåliga rygg. Jag kan sova på friska sidan nu, i natt kom jag över en liten stund på den opererade också, jippi. Så jag är piggare och går fortare med kryckorna, kan sitta längre stunder. Har dock smärtfrossa vissa dagar mer än andra. Det är kroppens svar på smärta sa de på sjukhuset, eftersom du bara kan ta alvedon. Fötterna äro eldar på kvällen, likaså höger midjelinje när jag sitter och går.
Porslinshyacint får sprida sig hos mig. Den är sen i år. Det vita blommande är en buskrosling Pieris floribunda
Jag har tyvärr fått problem i båda handlederna som inte ger sig. Måste använda båda kryckorna och inte fuska med bara en som jag försökt tidigare. Det betyder att jag inte kan plocka med mig grejer i händerna, inte hålla i en bok eller Ipad om jag vill läsa. Rullatorn fungerar inte inomhus med trappor och små utrymmen, inte heller att motionsgå ute. Det blir en konstig skruvning i ryggen då. Till de stensatta gångarna i trädgården är den dock bra, mindre bra på grus eller gräsmatta. Jag kan inte böja mig ned för att nypa eller klippa växter, bara i midjehöjd. När jag säger till min man att vattna eller annat har han alltid annat att göra. Jag får träna på selektivt seende.
Så för mig är våren långdragen, då jag är van att ha fullt upp och inte vara ett vårdpaket. Jag får stå ut med att vänta .
Å andra sidan - och här kommer solskenet in - är att alla är så snälla, hjälpsamma och tar hänsyn, kommer och besöker. Sonen kör hit och lagar mat då maken tränar med sitt 9-mannaband en kväll i veckan, plus varje söndag. ( Sonen är en fena på matlagning ska sägas)
Lilla E , den andre sonens dotter längtar efter farmor och vill hit ofta. Lillebror också fast inte så uttalat, han pratar inte mer än lösspridda ord än. Hon hämtar grejer åt mig och leker stilla och tyst i min närhet med gammal uttjänt modell lera hon letat fram.
(För er som inte vet så omkom hennes pappa, vår son, i en grym dödsolycka med älg, för tre år sedan och hans bästa vän har nu tagit över hans roll som livspartner till svärdottern och styvfar till barnen. En mycket bra lösning för alla inblandade. Vi tycker så bra om honom och han kommer gärna hit med barnen själv utan svärdottern och stannar länge. O och A påminner mycket om varann, lika genuint snälla och ansvarstagande, starka personligheter.)
Oskar skulle fyllt 40 år nästa vecka och vi ska fira detta hemma hos svärdottern på söndag. En mycket märklig känsla att fira någon som inte fysiskt närvarar själv, bara hans goda ande är med oss hela tiden och förenar oss till ett team. Saknaden är enorm. Vi har så mycket att vara tacksamma för.
Våra söner Oskar ( till vänster) och P.
Pappa Oskars barn, sonen fick han dock aldrig se.
De är lyckliga och trygga nu. Hoppas de så får vara resten av sitt liv. Lilla E. vet vi inte hur det påverkat henne än.
Tack igen alla som stöttat oss genom dessa år. Och tack L. för att du orkat kämpa och att vi är så nära.
Ja, vad ska man säga om dessa både tunga och lyckliga bilder…..?
Livets prövningar och glädjeämnen.
Ha det gott!
Luna
22 april, 2016 at 11:04
Ibland är livet bara tungt, ibland är det tungt och glatt i ett. I ärlighetens namn har vi väl ganska få stunder av total och överväldigande lycka. Att lyckas stanna i dem och gömma dem till dagar som inte är lika bra - det är en konst. Att tvingas göra inget är svårt. Finns nog inga stunder jag har sån total och överväldigande lust som just då… Irriterande är bara förnamnet.
Kram på dig! Carina
22 april, 2016 at 15:55
Kan bara hålla med. Det kryper i hela kroppen och ibland fäller jag en tår att jag inget kan göra speciellt ute så här års. Inomhus är det lättare att ha fullservice, även om det inte blir som på mitt vis.
Kram på dig själv!
22 april, 2016 at 16:00
Har en vit Fagertrav som jag är väldigt förtjust i, den blommar tidigt och doftar fantastiskt, visste inte att den fanns i rosa. Hoppas du kryar på dig, förstår att det är svårt att inte kunna göra saker som du vill.
Ibland är livet svårt att begripa sig på, skickar en styrkekram.
Marika
22 april, 2016 at 19:59
Tack Marika!
22 april, 2016 at 18:57
Så bra at det går framover med deg!
Noen blir hardere prøvet enn andre…
Ha det så gpdt du kan!
22 april, 2016 at 20:04
Tack. Kanske för sina synders skull eller är det tvärtom?
22 april, 2016 at 21:15
Glad att höra att det går framåt med höften, men jag känner med dig i din resa mot ett annat trädgårdsliv. Att du kan sova lite bättre måste göra stor skillnad i orken när det bara är Alvedon som fungerar.
Det kommer att gå bra för lilla E och hennes lillebror, det är jag helt övertygad om, de växer upp omgivna av vuxna som bryr sig om dem och älskar dem. Det är mer än många barn med båda föräldrarna i livet gör. Önskar av hela mitt hjärta att ni hade kunnat fira den kommande 40-årsdagen tillsammans med Oskar.
Stor kram, tänker på dig (och resten av familjen)
Kristina
22 april, 2016 at 21:34
Tack Kristina! Jag satt just och läste om ditt kaos hemma nu. Det känner vi igen. håll ut! Och tack för din omtanke om lilla E och hennes bror och vår saknad efter sonen. Hoppas vi kan bo kvar i huset många år och att det inte växer igen. Tre månader måste jag ha kryckor är det sagt . Inget fusk med bara en. Sedan hittar jag nog sätt att sköta trädgården hoppas jag.
stor kram Luna
22 april, 2016 at 23:03
Så fint du skriver! Och vad fint att ni skall fira hans fyrtioårsdag tillsammans, trots att han inte längre finns med er kroppsligen. Och det låter så trösterikt, att du säger att ni har så mycket att vara tacksamma för!
Krya på dig!
Kram Gunilla
23 april, 2016 at 18:51
Tack Gunilla! Vi brukar gå till graven ihop två gånger per år allihop och ha en träff här hemma efteråt, men i år blir det lite extra hos dem har svärdottern bestämt.
Kram Luna
23 april, 2016 at 10:44
Åh, det går verkligen upp och ner, fram och tillbaka. Tror att de små kommer att klara sig bra. Med många kloka vuxna runtomkring brukar det bli fina barn och ungdomar.
Det är en utmaning att inte få det precis som man vill ha det. Men en lärdom i sig. Önskar jag bott närmare dig så skulle jag kommit och hjälpt dig med trädgården!
Kram!
23 april, 2016 at 12:46
Tack, så otroligt snällt tänkt.
Kram till dig också
24 april, 2016 at 18:39
Först och främst är jag så glad att det läker som det ska och att rörligheten i höften börjar bli bättre. Men jag blir ledsen när jag läser om din brännande smärta. Det måste vara hemskt. Jag hoppas innerligt att den snart ger med sig. Och så kämpigt med handlederna. Som om inte höften var nog 🙁
Idag är det söndag och ni firar Oskars födelsedag. Så fint. Vilka underbara barn han fick och vilka underbara barnbarn ni fick. Bilden på dom i kartongen sprudlar av glädje och värmer in i hjärtat.
Porslinshyacinterna får sprida sig hos mig också. Dom är riktiga glädjespridare i den tidiga våren. Och så sköter dom sig själva. Idag har det snöat här men det är väl typiskt aprilväder så det kan man väl inte säga så mycket om. Hoppas vårvärmen kommer till oss snart, den riktigt vårvärmen.
Kram
Anita
24 april, 2016 at 21:44
Tack Anita för din långa och trevliga kommentar.
Nu verkar det ha vänt och det går bara bättre och bättre vad gäller höftledsbytet och ena handleden är bättre. Den högra fungerar någotsånär med skena. Fast jag får ändå vara försiktig och måste använda båda kryckorna i tre månader. Så det här vädret gör mig inte så mycket även om det är trevligt med varm vår. Såg att ni haft snöoväder idag. Här har det också snöat och haglat omkom med sol och iskalla vindar.
Vi hade en mycket bra familjedag tillsammans i em då vi firade omkomne sonen, åtta personer och två barn.
Nu ska jag kommentera på ditt inlägg.
Kram Luna
27 april, 2016 at 16:56
Roligt att höra att det går framåt med höften. Att notera varje framsteg är viktigt för att man till fullo ska känna framgången. Du verkar hantera situationen väl tycker jag som gammal KBT terapeut. Att det går att klara operation och stor smärta med bara Alvedon kräver förstås sin kvinna.
När min mor opererade knäna sydde jag ett förklädesliknande plagg av vaxduk (för stadighetens skull) med tre stora djupa fickor fram att bära både tunga och skrymmande saker i. Ett verktygsbälte för trädgård skulle göra samma jobb.
Fint att samlas alla till minne av sonen. Vilka underbara människor du har runt dig.
Kram
/Anette
27 april, 2016 at 17:21
Tack Anette!
Ja, jag har typ ett Madicken förkläde med fickor framtill där jag kan stoppa på mig saker som ska flyttas, fast det går inte med stora eller flytande grejer.
Vi har svetsats samman av det som hänt oss mer än vi kanske skulle gjort annars.
Kram Luna